Rosis värld

var en dag som jag aldrig kommer glömma. Det var den dagen som jag fick bära dig in till britsen där du skulle få somna in. Du hade fått ett långt och lyckligt liv för 15 år är det när man är en hund. 

Idag tänker vi lite extra på dig och när jag gör det så gråter jag. Jag saknar dig förstås och alla fina stunder vi hade tillsammans. Min kompis på promenader, min kompis i skidspåret, min kompis i skogen, min kompis då M var tvungen att sova borta. Idag blir det inte många promenader. Det känns så tomt att bara gå där utan att hålla i ditt koppel. Skidor åker jag ännu men inte på de platser som vi brukade åka. I skogen har jag inte heller varit utan dig. M sover fortfarande borta och då saknar jag dig ännu mer. 

Trots allt så fortsätter livet sin gilla gång och trots att jag hellre hade haft dig kvar hos oss så har jag börjat kunna leva mitt liv och vårt liv på ett annorlunda sätt än innan. Att vara matte och husse innebär att ens kära hund behöver mig/oss hela sitt liv. Det är det absolut värt förstås. Man har också den trognaste vän i världen som märker ifall man är ledsen eller glad. Det gjorde iallafall du och många gånger har du trots att du inte var en liten hund hoppat upp i min famn eller som i slutet lagt ditt huvud i mitt knä för att visa att du är där. 

30 januari... undrar hur den känns om ännu ett år? Kanske lättare då jag tänker på dig men om jag känner mig själv rätt så kommer tårarna rinna även då. 

Kram ® 

  💟