Rosis värld

30 januari 2019 var dagen du gick vidare till de sälla jaktmarkerna. 

Varför skriva ett inlägg om det nu så lång tid efteråt? Jo för det inlägget är du värd. Den dagen är en speciell dag som fortfarande känns så tung ibland. Tårarna rinner fortfarande när jag tänker på dig men jag har vant mig ännu mer nu att du inte är här och tar emot mig när jag kommer hem. Jag är glad att den hemska natten/dagen är över och jag vill aldrig mer uppleva den. Bilderna är fortfarande starka och jag minns i princip varje stund tills du somnade in och jag, Denise och Kevin satt där vid din sida och sa hej då. Jag minns också att jag hade så svårt att gå därifrån och lämna dig för det skulle vara sista gången jag skulle få se dig och få krama dig. Hade inte mina barn varit där och hjälpt mig med avskedet så hade jag kanske suttit där ännu. 

Några har frågat under dessa år om vi inte ska skaffa oss en ny hund. Svaret är enkelt eftersom det finns allergi i familjen och vem skulle kunna ta din plats...? INGEN om du frågar mig. Dessutom är jag inget vidare på att ta avsked. 

Din aska finns kvar härhemma och det ska den få vara för alltid. Det känns som om du är här då fast jag vet att det inte riktigt är så. 

Nu ska jag avsluta den här texten för jag måste gå och torka mina tårar litegrand. Jag fortsätter att tänka extra mycket på dig ikväll och på allt du har betytt för hela vår familj. Jag älskar dig Carmen och det kommer jag alltid att göra.